Vad jag än säger så säger ungen emot. Försöker svara så snällt och pedagogisk jag kan men när hon moppsar upp sig trots mina försök och håller på så i flera dagar, ja, då tröttnar man!
Min mamma tycker att jag kan hetsa upp mig lite för snabbt ibland men konstigt då när ungen beter sig som hon gör? Jag orkar inte kämpa emot hela tiden och vara så pedagogisk, jag har också en gräns!
Freya var uttråkad och kom fint och frågade om vi kunde gå ut och gunga. Hade verkligen ingen lust men jag sa ja och då ser vi att det regnar. Det brukar inte hindra oss men jag har inga regnkläder och kände inte alls för att bli kall och blöt. Så jag gav förslag på att läsa en bok eller måla istället. Måla tyckte Freya och det gjorde vi men inte särskillt länge. Hon bara hackade på mig och målade PÅ min penna och bara störde.
"Det är sånt barn gör", men det skiter jag i för jag vet vad Freya var ute efter. Bara för att provisera.
Sen går hon ut i köket och ska hämta en dricka men det slutar med att hon smäller en chipspåse så det hamnar chips på golvet och i skåpet (jag har städat 4 timmar idag....) och hällt ut den rivna osten som stod på bordet... Sen blir ungen förbannad på MIG för att hon plötsligt kom på att hon vill ha vatten istället?
Kanske inte låter så illa i era öron, det är svårt att beskriva hur hon beter sig och det är konstant från klockan 6.00 till 19.30!
Ett annat problem är att vi kan inte gå och handla allihopa tillsammans... Det är fullkomligt värdelöst att ha med sig Freya i affären! Det är inte det att hon tjatar om att hon ska ha det ena och det andra, utan hon ska bara bråka ändå! Hon ska ha en liten vagn, sen ska hon ha en sådan vagnbil, sen vill hon att jag ska bära henne, hon vill gå själv, gömmer sig bland hyllor, skriker och springer iväg och slänger sig på golvet fast jag inte ens hunnit svara henne osv. Hemsk är hon!!
Jag vet inte hur vi ska göra för att få bukt på detta problem!? Även om vi har vagnen med oss och hon sitter fast i den så gnäller och gapar hon för full hals. Och inte kan jag slänga ut henne i bilen och så får hon sitta där, för vi har ingen bil!
Hon har hållt på så här sedan hon var 2½ och värre blev det ju närmare 3 hon kom. Jag kan tycka att hennes snällare dagar kommer lite oftare än innan men jag blir ändå helt galen. Jag känner mig så maktlös! En känsla jag ogillar väldigt mycket. Det är jag som är föräldern, det är jag som bestämmer - Inte Hon!
Då känner man sig så dålig och otillräcklig. Kan jag verkligen inte hantera en liten 3 åring? Nej, det kan jag faktiskt inte ibland. För vad jag än gör, straff i form av åka in på sitt rum, berättar, kramar, håller hårt i armen, hård blick och röst, förklarar på hennes nivå och min så hjälper det inte!
Usch vad jag hatar sånna här dagar......
1 kommentar:
Förstår vad du menar. Märkligt att det kan vara olika från olika dagar, vissa dagar skriker även jag mig hes. Dessutom har man inte alls samma tålamod vid tionde utbrottet som man har vi det första för dagen, man hinner inte tanka och börja om på noll. Tyvärr måste jag säga att det blir än värre när man har en till. Felix har börjat säga ifrån ordentligt med och honom kan man ju inte direkt vara pedagogisk med ännu =D Men det går, djupa andetag och börja om från början med samma tjat. MASSA STYRKEKRAMAR!
Skicka en kommentar