Sämsta mamman

Ibland känner jag mig verkligen som den sämsta mamman i stan.. Jag försöker så gott jag kan men vissa dagar är man helt enkelt trött och tålamodet tar slut väldigt snabbt. Självklart är det dom dagarna som Freya är som mest jobbig. Eller så är det att det känns som det bara för att mitt/vårat tålamod är i botten. Hur som helst så är såna dagar pest!
Jag vill inte höja rösten åt henne, säga åt henne att sluta busa med mig för att jag har annat att göra, vara tyst i några sekunder så jag hör av Patrik försöker säga till mig osv. Hon pratar alltid i mun på oss och så högt hon kan. Vi blir såklart arga tillslut och hon säger att hon vill ju också prata. Ja visst får hon det men inte HELA TIDEN och inte i munnen på oss. Jag blir seriöst galen på henne!
Sen kommer skuldkänslorna, hon är ju bara ett barn! Vare sig hon förstår eller inte så vill hon ju bara vara med. Kanske lite väl mycket ibland.. Hon står gärna i centrum och jag vill lära henne att man inte alltid kan göra det. Man måste dela med sig av uppmärksamheten till sina föräldrar och andra i sin närhet och om man har syskon såklart. Men det är ju svårt att få henne att förstå när hon inte har några syskon och inte så många andra än mig och Patrik att ta hänsyn till på dagarna. Visst, dagis, men det är annorlunda.

Hur får man en liten envis tjej att förstå detta trots att hon inte har så många andra att dela uppmärksamheten med?