Nu när jag lugnat mig en aning vill jag bara säga det att även om jag blir galen och tycker det är skit jobbigt när det blir på detta sättet, älskar jag Freya mest av allt! Jag skojar inte när jag säger att jag har gråten i halsen när jag tänker på henne. Jag är livrädd varje dag för att det ska hända henne något eller mig så att jag inte ska få vara med henne mer!
När jag ser en film om barn som inte har några föräldrar, elaka föräldrar som inte ger dom kärlek blir jag helt förkrossad! Är jag inte hemma själv måste jag gå därifrån för att inte börja storböla!
Jag tror dels att det beror på förlossningsdeprissionen. Jag blev överlycklig om någon ville vara barnvakt så jag slapp ha henne, gärna fick dom henne i flera dagar! Nu, idag, vill jag helst inte låta henne vara hos någon annan (om det inte gäller någon timme eller två). Jag vill ha henne med på allt jag gör! Visa henne världen, ge henne upplevelser och få henne att hitta egna intressen. Jag vill vara med på allt hon gör, alla upplevelser hon får vill jag vara delaktig i. Jag vill inte missa någon ting!
Men så är det ju klart att jag inte kan/orkar med allt det. Jag är bara en människa.. Önskar jag klarade av att vara lite till men jag gör så gott jag kan. Det gör jag verkligen! Jag har gått en tuff väg som varade i 2 år men jag har klarat mig ur den med hjälp av min underbara familj. Jag har utvecklats som tusan i min mammaroll och den är jag stolt över! Så jävla stolt! Men när då sånt som jag skrev i inlägget innan kommer upp blir jag rädd. Rädd för att jag ändå misslyckats trots mina stora framsteg! Ska jag verkligen behöva offra allt i mitt egna privata liv för att slippa dessa påfrestelser eller finns det någon annan väg? En väg som gynnar oss alla? För jag tycker att det finns en gräns, även för en mamma...
(Anna, jag tar gärna en promenad! Ses på lucian antar jag? Kraam)
5 kommentarer:
alla har gränser och förlossningsdeprission är väldigt vanligt idag
Jag tror inte att det är så mycket vanligare utan att folk är mer medvetna om "fenomenet" men tyvärr är det några (tex jag) som ingen upptäcker det på ändå. Sen kanske det har ökat en aning pga den moderna människan idag. Eller så är det de att många idag blir deprimerade och man blandar ihop det med förlossningsdeprission.
Hej Lena.
Jag fårstår precis hur du känner. Jag älskar min dotter över allt annat men ibland vet jag varken ut eller in. Jah tjötar om samma saker varje dag om och om igen. Blir tokig........
Det finns gränser för mammor...
Kram
Jeanette C
Finaste du!
Vilket starkt och djupt samt känslomässigt inlägg!
Jag önskar så att jag hade kunnat få träffa dig.
Jag är stolt över att du är en mamma som faktiskt vågar gå ut med det faktum att det kan vara skitjobbigt att vara förälder, men att det INTE handlar om att man inte älskar sina barn.
Bamse kram
Jag har läst både ditt tidigare inlägg och detta och det skulle lika gärna vara jag som hade skrivit det! Jag känner vissa dagar precis likadant, det är ingen lätt match att vara mamma, det är i vissa perioder hundra procent som gäller och det känns som att man får lägga undan sig själv helt och hållet och bara vara mamma, inget annat. Det blir ibland så påfrestande att man bara vill gå ut genom dörren och åka iväg någon annanstans. Men man stannar eftersom man trots allt älskar dom små liven av hela sitt hjärta och lite till! Jag tycker att du är stark och modig som skriver så ärligt på din blogg sådant som andra föräldrar inte vågar skriva eller skäms över, men ändå alldeles säkert känner ibland!
Oj, va långt det blev nu... ;-)
Ha de gott Lena, och kom ihåg att du är en riktig guldmamma till Freya!
Kramar
Skicka en kommentar