Utelämnad

Klarade inte av att gå till jobbet idag. Jag kunde som sagt inte somna igår. Kl 03 ca somnade jag och så ringde kl 05 för att gå upp...hmm.. skulle inte tro det va.

Jag har läst en bok och håller på med den andra om andra kvinnor som haft förlossningsdepression men det har fått mig att må skit. Mår illa när jag läser dom för att jag känner så starkt med dom. Jag återupplever allt som jag kände förut. Inte konstigt att jag mår dåligt igen.
Ringde min psykolog (som är helt underbar) och hon sa direkt, du låter stressad, vad är det som har hänt?
Inget, sa jag. Jag mår bara så dåligt!
Hon bad mig att genast sluta läsa böckerna. Försöka komma tillbaka till nuet för när jag blickar bakåt så återupplever min kropp allt det jag kände då. Att kroppen minns och sätter igång alla dessa symptom igen.
Sen kom jag ju på att jag börjat jobba heltid på den andra skolan. Där är en till faktor. Den tryggheten jag hade på andra skolan har jag inte längre och har dessutom längre dagar. Hon sa att jag kanske inte är redo för det än. Jag kanske inte klarar av att jobba heltid ännu?

Tänkte gå till vårdcentralen men jag pallar inte att gå utanför dörren.. Dels för att jag vet att min läkare har semester så då måste jag tala med någon annan och det vill jag inte..Då måste jag förklara de mesta igen med gråten i halsen. För jag orkar inte jobba. Inte just precis nu. Jag behöver ta hand om mig själv och komma på fötter igen. Så skulle vilja bli sjukskriver iaf denna veckan ut.
Har ringt dom då jag som sagt inte orkar gå dit, så får se vad dom kan göra för mig eller om jag måste ge mig själv en rejäl spark i baken och gå dit.

Det är svårare än vad ni tror. Det är jobbigt att ha barn, det vet alla som har, men att dessutom ha förlossningsdepression på det...det är ingen lek. Jag börjar inse att jag måste släppa på vissa saker och faktiskt låta mig själv vara hemma, ta det lugnt och bearbeta så jag börjar må bra igen. Det är okej när man mår som jag gör att bara sitta i soffan och glo på film, äta vad jag känner för, sova eller vad jag nu vill göra som funkar bra för mig.
Det jobbigaste av allt, det är att jag känner mig lite utelämnad. Jag har sökt hjälp, fått medicin, psykolog men ändå nu när jag sitter här så känner jag mig så ensam. Jag har lust att bara lägga in mig själv på sjukhus så att jag verkligen FÅR kurera mig, vila, inte tänka på något annat än att bli frisk.
Inte behöva tänka på vad vi ska äta, hämta Freya på dagis, handla, tvätta, diska, skicka brev till FK, hålla koll på hur mycket pengar det finns på kontot osv. Bara ligga där och vila, få prata med främmande människor som finns där för mig. Låter mig vara om jag vill eller hjälpa mig med något eller bara prata.

Jag är inte självmordsbenägen. Snarare tvärt om. Jag är livrädd för att dö. Jag vill finnas här för Freya för evigt, så att jag alltid kan ta hand om henne. För det är det enda som känns riktigt bra. Hos henne känner jag mig behövd och viktig. Att få vara hennes mamma är underbart! Jag vill alltid vara hennes mamma, finnas där för henne vad det än gäller!
Innan önskade jag att någon skulle komma och kidnappa henne så jag fick vara ifred. Nu är det och att jag ska dö som jag är mest rädd för. För utan henne dör jag.

Det är en sak som visar tecken på att jag faktiskt är bättre än innan. Att jag inte längre har dom hemska tankarna om att någon skulle komma och röva bort Freya, ha henne ogjord eller bara ge bort henne till första bästa. Nu är det det sista jag vill på denna jord. Jag vill inte att någon ska vara barnvakt någonsin igen ens! Någon timme eller två, sure!, men inte mer. Hon är min, våran, och det är här hon skall vara. Min älskade dotter.

Om ni tycker att jag inte hör av mig, finns där för er eller beter mig underligt så vet ni varför. Jag har berättat om detta innan men inte så djupt som nu och djupare tänker jag inte gå. Jag vill bara att ni ska förstå hur jobbigt jag har det men utan att dömma mig för mina tankar som jag haft. Jag är ingen dålig mamma. Jag är fullt kapabel till att ta hand om min dotter. Skulle aldrig göra henne illa, inte nu och inte då. Så henne behöver ni inte vara orolig för. Jag tar hand om henne på bästa sätt jag kan, det är mig själv som bli lidande i så fall.

Kanske det är så att det är fler där ute som har det som jag? Som inte vågar ta steget att skaffa hjälp eller inte ens fattar att man är sjuk? Och det viktiga är att komma ihåg att det är inte Du som är sån här. Det är Sjukdommen som gör dig sådan. Det är inte Du som verkligen känner dessa känslor utan det är Sjukdommen som får dig att känna så. Det är inte Dig som person det är fel på. Dessa tankar har med ditt Tillstånd att göra och inget annat. Sen är det klart att man som mamma (förälder) vill slänga ut ungen genom fönstret till och från ändå, men när det går lite länge än så (inte i handling förståss!) så är det inte Du som styr.
För jag, Lena Last, är inte en person som vill andra illa! Tvärtom! Det var det som gjorde att jag blev så rädd för vad jag tänkte, för detta var ju inte jag!? Sånna här hemska tankar kan väl ändå inte komma ifrån mig?
Jag lurade mig själv och tryckte undan dessa tankar, skyllde på allt annat (Patrik..) och fick det till att vara deras fel. Alla ville mig illa! En främling som tittade liite för några microsekunder tyckte att jag var ful, dum i huvudet, den sämsta mamman i världshistorien och asfula kläder! Det var inte jag som tyckte detta utan alla andra! (eller inte...).

Detta är en kamp som jag ännu försöker komma ur. Delvis har jag lyckats. Jag är inte på ruta 1 igen men jag måste också inse att jag är inte helt frisk än heller och måste acceptera det och ta min tid. Låta mig själv kurera mig när jag känner att jag behöver det.

Ni är välkomna att ställa frågor. Jag berättar gärna mer.