Orolig för Freya..

Jag är lite orolig för Freya. Hon har varit hur go som helst vad gäller graviditeten och hon längtar och pratar en hel del om bebisen. Dock så har vissa beteenden ändrats sedan hon fick veta och speciellt nu, när det börjar närma sig, ser jag andra drag hos henne.

Jag kan ju inte helt 100 säga att det beror på att vi ska få en till familjemedlem, men det är det jag utgår ifrån.
Sedan hon fick veta om bebisen har hon börjat kissa ner sig, totalt. Man kunde fråga henne om hon var kissnödig, hon svara bestämt Nej! men 1 minut senare så kissade hon ner sig och utan att säga något. Detta skedde aldrig på dagis, bara hemma eller andra ställen. Efter lite mer än 2 månaders kämpande med att få henne att gå på pottan/toaletten igen så gav jag upp. Jag fick tvätta och torka hela tiden så blöjan åkte på igen.
Det har ju inte alls kännts bra och när jag nu bett om råd av andra mammor har jag fått svaret: Varför? Det ger ju dubbla budskap att ge henne blöja men ändå försöka få henne blöjfri.
Ja, så långt tänkte faktiskt inte jag. Jag var bara så trött på alla kissiga kläder som låg och luktade (blev ju några ombyten per dag) så jag gav fan i det, helt enkelt.
Men jag fick ny energi och vi fick tipset om ett "inte-kissat-på-sig" schema. Varje dag hon varit duktig och inte kissat på sig får hon ett guldhjärta som hon sätter på schemat och när hon uppnått 5 dagar utan att kissa på sig, så får hon en överraskning/pressent! Hon blev helt exalterad och det fungerade direkt! Men bara i 4 dagar. Hon skulle få sitt femte märke men har nu i två dagar kissat ner sig. Jag blir liksom frustrerad och vet inte hur jag ska reagera? Ska jag bli arg/ledsen/inte bry mig så mycket om det eller vad ska jag göra?
Vi får se hur det går idag...

Sen har hon börjat bete sig som en liten skitunge. Jo, helt ärligt. Hon lyssnar inte, springer ifrån en, om man petar på henne eller så bara snuddar vid henne så skriker hon rätt ut: AJ!, och slänger sig själv över både golv och stolar (eller vad nu som kan stå ivägen). Krokodiltårar utan dess like och så är hon tyken också.
Säger emot oss, slänger lite käft så säga, påstår att hon är vuxen (detta är något som disskuterad varje dag och har gjorts hela sommaren) och försöker bestämma. Vi låter henne givetvis inte bestämma. Här är det vi som är föräldrarna! Men nog börjar det bli tjatigt att bråka om dessa saker var eviga dag....
Jag kan förstå att hon vill vara stor (vilka barn vill inte det?) men samtidigt liten pga bebisen? Hon är säkert lite kluven i sig själv om vart hon står och är osäker på vad som komma skall. Frågan är då, hur ska jag hjälpa henne på traven? Hur ska jag få henne att förstå att hon är en stor tjej men ändå inte vuxen?
Förklara för henne fungerar uppenbarligen inte. Det brukar fungera, hon förstår väldigt mycket, men inte vad gäller detta. Då envisas hon med att säga emot vad vi än säger och verkar helt enkelt inte lyssna, bryr sig inte om vad vi säger.

Hon tjatar om allt dessutom. Varje dag frågar hon om hon kan få en glass eller godis till frukost (vilket hon aldrig får!) fast jag säger nej varje gång. Hon nöjer sig inte med svaret heller utan tjatar och tjatar! Jag blir såklart irriterad tillslut och blir ibland arg. Sen när hon gnagt lite på en macka och påstår sig vara mätt så ska hon ha glass. NEJ SA JAG! Och sådär kan hon hålla på resten av dagen! Med typ allt... Får hon inte som hon vill så blir hon arg och dummar sig. Vi har aldrig daltat med henne och gett med oss med sådant vi tycker är fel (som godis till frukost) men ändå beter hon sig som om hon alltid får det? Vad kommer de beteendet ifrån, när vi inte alls har uppfostrat henne så? Och varför tjatar hon när hon ändå inte får som hon vill?! Borde hon inte förstå vid det här laget vad som gäller?

Detta är ju bara några av dom få sakerna som händer just nu och jag börjar känna mig desperat! Om det mesta beror på just graviditeten och nervositeten inför bebisens ankomst så kanske det lugnar sig ett tag efter knodden kommit men samtidigt så är det ca 8 veckor kvar! Ska vi behöva hålla på så här fram tills dess? Tänk om det inte blir bättre efter det? Jag vill ju inte att vi ska få en halvtaskig relation, för det kommer ju bara göra saker jobbigare när mycket kommer ändras i oktober. Jag vill att vi ska ha en så stabil relation det går så att Freya ska känna sig trygg! Så hon känner och vet att hon är älskad till 1000 fast det kommer en bebis.

Hon sa här om dagen: "Mamma, jag kommer bli storasyster på riktigt snart och då kommer inte jag vara eran älskling nå mer!" Hon sa det dock på ett sätt som att hon var glad och inte verkade ledsen över det men vi sa att hon kommer alltid vara våran älskling Freya även när hon blir storasyster. Hon mena på att hon inte kunde vara allt det på samma gång. "Du kommer vara storasyster Freya som är våran älskling alltid! Du kommer alltid vara världens bästa Freya!"
Jag tror som sagt att hon har lite svårt att relatera till vad som snart kommer. Hon märker att det snart är dax, att det är höst snart men vet inte hur hon ska hantera det. Och det vet inte jag heller.... =(

Jag tror och hoppas att det blir lite bättre när hon börjar på dagis igen (hon skulle börjat idag men dom har studiedag (!) så det blir imorgon..). Få lite mer rutin, en vardag igen! Det mår vi alla bäst av. Skönt med semester och roliga utflyckter men nu vill vi ha vardag igen.

Så om du har några tips eller tankar kring detta uppskattar jag om du delar med dig av det. Kanske har du egna erfarenheter eller ser en lösning som jag som mamma har svårt att se? Jag vill ju att min älskade Freya ska få det så bra som möjligt och inte känna sig otrygg och osäker!

/En tankspridd mamma....

Min flicka  ♥