Jag har mått dåligt länge. Det tror jag att ni alla har förstått. Jag har försökt hitta felet bra länge. Skyllt det mesta på Patrik och varit grinig på Freya. Fast Partrik har förbättrat sig väldigt mycket så dög det inte för mig. För en vecka sedan var jag berädd på att flytta, skit i alltihopa bara för att få en förändring. För att få må bra.
Patrik fattade ingen ting vad det kom ifrån och börjde sedan inse att det jag sa, anledningen till varför jag ville flytta skulle resultera i det motsatta jag ville. Jag ville få mer fritid och ett eget liv. Och hur skulle jag kunna få mer fritid med ingen hjälp alls förutom barnledig varannan helg?
Han fråga mig tillslut en fråga som var min ömsta punkt, som jag själv inte riktigt vetat om, som jag själv inte kunnat sätta fingert på. Då började jag själv inse vad det verkliga problemet låg.
Jag har mått dåligt sen Freya kom. Jag trodde att det var pga p-pillerna som jag tog för när jag slutade med dom så mådde jag ju bättre. Men nu så mår jag lika dålig igen utan några som helst tillsatta hormoner.
När jag födde Freya så gick allt bra tills hon var ute. Då började jag tappa en massa blod och det blev tal om en ev operation och fick göra en gynundersökning direkt efter. Och när allt det var över och jag skulle få hålla Freya ville jag inte riktigt det. För mig kvittade det, jag var nog mest glad att det var över. Min belöning fick Patrik gärna ta hand om kände jag. Hade inget större behov av att ha henne hos mig.
Ingen såg det men jag mådde skit inerst inne. Jag hade drabbats av förlossningdeprition. Och tack vare att ingen såg det och inte jag själv heller så förblev det oupptäckt. När jag själv märkte att jag mådde bättre utan p-pillerna så trodde vi ju att det var felet men jag har fortsatt mått dåligt och det har bara blivit värre, sakta men säkert.
Jag är aldrig glad, har svårt för att njuta, jag hör inte alltid vad folk säger till mig, förvirrad, apatisk och även manisk. Jag kan bli så jävla glad men kan inte hantera mina egna känslor så jag blir överdrivet glad som snabbt övergår till att jag blir arg, trött och ledsen. Jag klara alltså inte ens av att vara glad!
Patrik fick mig att ringa vårdcentralen och har varit där. Dom reagerade snabbt och jag kommer få hjälp. Jag kunde fått det redan i fredags när jag var där men den läkare som skulle passa mig bäst var inte där så jag valde att vänta tills på måndag. Då ska jag dit och få prata av mig lite och så får hon bedömma vad hon tror att vi behöver göra. Efter som det gått 2 år (!) så behöver jag hjälp snabbt. Ev kommer jag få medicinering och/eller gå till en psykolog. Jag vill såklart inte behöva ta tabletter men jag orkar inte må så här mer utan vill vara den glada Lena jag egentligen är och orka vara den mamma jag vill vara för Freya. 2 år är för länge så jag vill så slut på detta. Kräver det medicinering för ett tag så tar jag det. Vill kunna njuta av en fin vår och sommar med min underbara familj. För det är vad den är, helt underbar!
Freya - Världens goaste unge. Ett energiknippe utan dess like. Smart som ingen annan och rolig, charmerande ung dam. Hennes skönhet är få som kan motstå.
Patrik - En som kämpar och försöker göra sitt bästa för sin familj (har jag insett nu). Han finns där för mig när han kan. Lagar mat och fixar. Ställer upp för mig, försöker hitta lösningar för att underlätta för mig när han inte är här och kan göra det själv. Lyssnar mer än vad jag tror. Kärleksfull.
Är så jävla tacksam och glad för att han tillslut såg vad det var som hände med mig. Att han vågade ställa den jobbiga frågan och trots mitt svar inte bli arg eller ledsen. För han visste, han såg helheten. Han visste vad som behövde göras och fick mig att förstå det också.
Så nu är jag äntligen på rätt väg. Jag ska få hjälp och snart hoppas jag på att jag är mig själv igen. Det kan ta tid men äntligen vet vi vad vi ska göra, vad det är vi ska ta tag i. Sen kommer resten hänga med.
