Njuter av en stund själva vid Sisjön
Diggar mitt hår, hehe
tisdag 29 juni 2010
måndag 28 juni 2010
Jävla läkare..
Var till vårdcentralen idag för att jag känner att jag behöver vara hemma några dagar till.
Läkaren som jag fick prata med (min läkare har ju semester) fick mig att känna mig värre efter än när jag kom dit. Han satt mest och suckade och verkade tycka att mina problem var det minsta man kunde ha i världen.
Jag hade 3 saker jag ville ta upp och när jag sa att jag hade två saker till sa han att det får gå väldigt fort då för det är fullt av folk ute i väntrummet som väntar (öööh, jag har också suttit och väntat..).
Försökte väl förklara lite snabbt den ena grejen då (det med att jag haft svårt att andas vissa tillfällen) och sen när jag skulle ta nästa så hann jag knapp börja innan han sa, Nej, detta hinner vi inte med nu. Det är så många som väntar, jag kan inte ta så här många saker med en gång. Du får ta det med Marie om 3 veckor, jag är ledsen men så är det.
Men va fan! Jag betalar ju 100 spänn för att få hjälp och så får jag inte ens säga alla sakerna jag behöver ha hjälpt/råd med! Jag fattar att jag inte kan sitta där i 1 timme men hallå!
Och sen så tyckte han att jag skulle gå och då sa jag att jag orkar ju inte jobba. Då suckade han ännu mer och sa nähä, varför inte det menar du?
Det är ju för i helvete det jag suttit och försökt förklara gubbe!
Det kändes som att han sjukskrev mig bara för att bli av med mig.
Tog blodprov iaf för att kolla om jag har dåliga järnvärden och allt vad det nu var (tror det var 5 saker dom skulle testa) om det är den mest bidragande orsaken till att jag är så trött hela tiden.
Så nu känner jag mig värre än innan för det känns som att jag inte är giltligt sjukskriven. Jag behöver lite lugn och ro! Hitta tillbaka till mig själv, eller inte tillbaka utan hitta mig själv! För jag är ju inte samma person som innan jag fick barn. (Missförstå mig rätt). Samma men måste hitta en ny balans, anpassa mig efter vårat nya liv.
Jag hatar att man ska behöva gå till en docktor som ska bedömma om jag har rätt att vara hemma och vila upp mig eller inte. Det är för fan mitt liv! Är det jag som bestämmer över den eller inte? Inte uppenbarligen.
Bara för att jag kanske inte kan få en korkad och stressad läkare att förstå varför jag mår kasst så får inte jag vara hemma? Varför ska dom ha rätten att bestämma över mitt liv?
Läkaren som jag fick prata med (min läkare har ju semester) fick mig att känna mig värre efter än när jag kom dit. Han satt mest och suckade och verkade tycka att mina problem var det minsta man kunde ha i världen.
Jag hade 3 saker jag ville ta upp och när jag sa att jag hade två saker till sa han att det får gå väldigt fort då för det är fullt av folk ute i väntrummet som väntar (öööh, jag har också suttit och väntat..).
Försökte väl förklara lite snabbt den ena grejen då (det med att jag haft svårt att andas vissa tillfällen) och sen när jag skulle ta nästa så hann jag knapp börja innan han sa, Nej, detta hinner vi inte med nu. Det är så många som väntar, jag kan inte ta så här många saker med en gång. Du får ta det med Marie om 3 veckor, jag är ledsen men så är det.
Men va fan! Jag betalar ju 100 spänn för att få hjälp och så får jag inte ens säga alla sakerna jag behöver ha hjälpt/råd med! Jag fattar att jag inte kan sitta där i 1 timme men hallå!
Och sen så tyckte han att jag skulle gå och då sa jag att jag orkar ju inte jobba. Då suckade han ännu mer och sa nähä, varför inte det menar du?
Det är ju för i helvete det jag suttit och försökt förklara gubbe!
Det kändes som att han sjukskrev mig bara för att bli av med mig.
Tog blodprov iaf för att kolla om jag har dåliga järnvärden och allt vad det nu var (tror det var 5 saker dom skulle testa) om det är den mest bidragande orsaken till att jag är så trött hela tiden.
Så nu känner jag mig värre än innan för det känns som att jag inte är giltligt sjukskriven. Jag behöver lite lugn och ro! Hitta tillbaka till mig själv, eller inte tillbaka utan hitta mig själv! För jag är ju inte samma person som innan jag fick barn. (Missförstå mig rätt). Samma men måste hitta en ny balans, anpassa mig efter vårat nya liv.
Jag hatar att man ska behöva gå till en docktor som ska bedömma om jag har rätt att vara hemma och vila upp mig eller inte. Det är för fan mitt liv! Är det jag som bestämmer över den eller inte? Inte uppenbarligen.
Bara för att jag kanske inte kan få en korkad och stressad läkare att förstå varför jag mår kasst så får inte jag vara hemma? Varför ska dom ha rätten att bestämma över mitt liv?
söndag 27 juni 2010
Hej!
Det har inte blivit mycket dator alls dessa dagar, därav dålig uppdatering!
Vi hade en fin midsommar iaf och sen har vi även varit vid havet och solat och badat.
Har tagit en hel del kort som jag tänkte lägga in men har inte bestämt mig än om jag ska pyssla med det nu eller om jag tar det imorgon...hmm...
Imorgon!
Natti
Vi hade en fin midsommar iaf och sen har vi även varit vid havet och solat och badat.
Har tagit en hel del kort som jag tänkte lägga in men har inte bestämt mig än om jag ska pyssla med det nu eller om jag tar det imorgon...hmm...
Imorgon!
Natti
torsdag 24 juni 2010
Sådärja!
Nu är allt handlat inför Midsommar! Fick låna Anna och Mattias bil så jag kunde storhandla ( <3 )
Vi ska fira ihop och kommer grilla både fläskytterfilé och kycklingfilé. Tillbehör blir grönpepparsås, rostade rotfrukter och potatis, grönsallad och till efterrätt jordgubbstårta!! Mumma!
Och självklart så blir några några Breezers och öl så klart ;)
Så vi blir hemma men det kommer nog bli kanon. Längtar! Och är det fint så ska vi försöka vara ute så mycket det går. Barnen kommer nog älska detta! Myyys!!
Hoppas ni alla får en toppen Midsommarafton och ta det lugnt med snappsarna ;)
Vi ska fira ihop och kommer grilla både fläskytterfilé och kycklingfilé. Tillbehör blir grönpepparsås, rostade rotfrukter och potatis, grönsallad och till efterrätt jordgubbstårta!! Mumma!
Och självklart så blir några några Breezers och öl så klart ;)
Så vi blir hemma men det kommer nog bli kanon. Längtar! Och är det fint så ska vi försöka vara ute så mycket det går. Barnen kommer nog älska detta! Myyys!!
Hoppas ni alla får en toppen Midsommarafton och ta det lugnt med snappsarna ;)
tisdag 22 juni 2010
Utelämnad
Klarade inte av att gå till jobbet idag. Jag kunde som sagt inte somna igår. Kl 03 ca somnade jag och så ringde kl 05 för att gå upp...hmm.. skulle inte tro det va.
Jag har läst en bok och håller på med den andra om andra kvinnor som haft förlossningsdepression men det har fått mig att må skit. Mår illa när jag läser dom för att jag känner så starkt med dom. Jag återupplever allt som jag kände förut. Inte konstigt att jag mår dåligt igen.
Ringde min psykolog (som är helt underbar) och hon sa direkt, du låter stressad, vad är det som har hänt?
Inget, sa jag. Jag mår bara så dåligt!
Hon bad mig att genast sluta läsa böckerna. Försöka komma tillbaka till nuet för när jag blickar bakåt så återupplever min kropp allt det jag kände då. Att kroppen minns och sätter igång alla dessa symptom igen.
Sen kom jag ju på att jag börjat jobba heltid på den andra skolan. Där är en till faktor. Den tryggheten jag hade på andra skolan har jag inte längre och har dessutom längre dagar. Hon sa att jag kanske inte är redo för det än. Jag kanske inte klarar av att jobba heltid ännu?
Tänkte gå till vårdcentralen men jag pallar inte att gå utanför dörren.. Dels för att jag vet att min läkare har semester så då måste jag tala med någon annan och det vill jag inte..Då måste jag förklara de mesta igen med gråten i halsen. För jag orkar inte jobba. Inte just precis nu. Jag behöver ta hand om mig själv och komma på fötter igen. Så skulle vilja bli sjukskriver iaf denna veckan ut.
Har ringt dom då jag som sagt inte orkar gå dit, så får se vad dom kan göra för mig eller om jag måste ge mig själv en rejäl spark i baken och gå dit.
Det är svårare än vad ni tror. Det är jobbigt att ha barn, det vet alla som har, men att dessutom ha förlossningsdepression på det...det är ingen lek. Jag börjar inse att jag måste släppa på vissa saker och faktiskt låta mig själv vara hemma, ta det lugnt och bearbeta så jag börjar må bra igen. Det är okej när man mår som jag gör att bara sitta i soffan och glo på film, äta vad jag känner för, sova eller vad jag nu vill göra som funkar bra för mig.
Det jobbigaste av allt, det är att jag känner mig lite utelämnad. Jag har sökt hjälp, fått medicin, psykolog men ändå nu när jag sitter här så känner jag mig så ensam. Jag har lust att bara lägga in mig själv på sjukhus så att jag verkligen FÅR kurera mig, vila, inte tänka på något annat än att bli frisk.
Inte behöva tänka på vad vi ska äta, hämta Freya på dagis, handla, tvätta, diska, skicka brev till FK, hålla koll på hur mycket pengar det finns på kontot osv. Bara ligga där och vila, få prata med främmande människor som finns där för mig. Låter mig vara om jag vill eller hjälpa mig med något eller bara prata.
Jag är inte självmordsbenägen. Snarare tvärt om. Jag är livrädd för att dö. Jag vill finnas här för Freya för evigt, så att jag alltid kan ta hand om henne. För det är det enda som känns riktigt bra. Hos henne känner jag mig behövd och viktig. Att få vara hennes mamma är underbart! Jag vill alltid vara hennes mamma, finnas där för henne vad det än gäller!
Innan önskade jag att någon skulle komma och kidnappa henne så jag fick vara ifred. Nu är det och att jag ska dö som jag är mest rädd för. För utan henne dör jag.
Det är en sak som visar tecken på att jag faktiskt är bättre än innan. Att jag inte längre har dom hemska tankarna om att någon skulle komma och röva bort Freya, ha henne ogjord eller bara ge bort henne till första bästa. Nu är det det sista jag vill på denna jord. Jag vill inte att någon ska vara barnvakt någonsin igen ens! Någon timme eller två, sure!, men inte mer. Hon är min, våran, och det är här hon skall vara. Min älskade dotter.
Om ni tycker att jag inte hör av mig, finns där för er eller beter mig underligt så vet ni varför. Jag har berättat om detta innan men inte så djupt som nu och djupare tänker jag inte gå. Jag vill bara att ni ska förstå hur jobbigt jag har det men utan att dömma mig för mina tankar som jag haft. Jag är ingen dålig mamma. Jag är fullt kapabel till att ta hand om min dotter. Skulle aldrig göra henne illa, inte nu och inte då. Så henne behöver ni inte vara orolig för. Jag tar hand om henne på bästa sätt jag kan, det är mig själv som bli lidande i så fall.
Kanske det är så att det är fler där ute som har det som jag? Som inte vågar ta steget att skaffa hjälp eller inte ens fattar att man är sjuk? Och det viktiga är att komma ihåg att det är inte Du som är sån här. Det är Sjukdommen som gör dig sådan. Det är inte Du som verkligen känner dessa känslor utan det är Sjukdommen som får dig att känna så. Det är inte Dig som person det är fel på. Dessa tankar har med ditt Tillstånd att göra och inget annat. Sen är det klart att man som mamma (förälder) vill slänga ut ungen genom fönstret till och från ändå, men när det går lite länge än så (inte i handling förståss!) så är det inte Du som styr.
För jag, Lena Last, är inte en person som vill andra illa! Tvärtom! Det var det som gjorde att jag blev så rädd för vad jag tänkte, för detta var ju inte jag!? Sånna här hemska tankar kan väl ändå inte komma ifrån mig?
Jag lurade mig själv och tryckte undan dessa tankar, skyllde på allt annat (Patrik..) och fick det till att vara deras fel. Alla ville mig illa! En främling som tittade liite för några microsekunder tyckte att jag var ful, dum i huvudet, den sämsta mamman i världshistorien och asfula kläder! Det var inte jag som tyckte detta utan alla andra! (eller inte...).
Detta är en kamp som jag ännu försöker komma ur. Delvis har jag lyckats. Jag är inte på ruta 1 igen men jag måste också inse att jag är inte helt frisk än heller och måste acceptera det och ta min tid. Låta mig själv kurera mig när jag känner att jag behöver det.
Ni är välkomna att ställa frågor. Jag berättar gärna mer.
Jag har läst en bok och håller på med den andra om andra kvinnor som haft förlossningsdepression men det har fått mig att må skit. Mår illa när jag läser dom för att jag känner så starkt med dom. Jag återupplever allt som jag kände förut. Inte konstigt att jag mår dåligt igen.
Ringde min psykolog (som är helt underbar) och hon sa direkt, du låter stressad, vad är det som har hänt?
Inget, sa jag. Jag mår bara så dåligt!
Hon bad mig att genast sluta läsa böckerna. Försöka komma tillbaka till nuet för när jag blickar bakåt så återupplever min kropp allt det jag kände då. Att kroppen minns och sätter igång alla dessa symptom igen.
Sen kom jag ju på att jag börjat jobba heltid på den andra skolan. Där är en till faktor. Den tryggheten jag hade på andra skolan har jag inte längre och har dessutom längre dagar. Hon sa att jag kanske inte är redo för det än. Jag kanske inte klarar av att jobba heltid ännu?
Tänkte gå till vårdcentralen men jag pallar inte att gå utanför dörren.. Dels för att jag vet att min läkare har semester så då måste jag tala med någon annan och det vill jag inte..Då måste jag förklara de mesta igen med gråten i halsen. För jag orkar inte jobba. Inte just precis nu. Jag behöver ta hand om mig själv och komma på fötter igen. Så skulle vilja bli sjukskriver iaf denna veckan ut.
Har ringt dom då jag som sagt inte orkar gå dit, så får se vad dom kan göra för mig eller om jag måste ge mig själv en rejäl spark i baken och gå dit.
Det är svårare än vad ni tror. Det är jobbigt att ha barn, det vet alla som har, men att dessutom ha förlossningsdepression på det...det är ingen lek. Jag börjar inse att jag måste släppa på vissa saker och faktiskt låta mig själv vara hemma, ta det lugnt och bearbeta så jag börjar må bra igen. Det är okej när man mår som jag gör att bara sitta i soffan och glo på film, äta vad jag känner för, sova eller vad jag nu vill göra som funkar bra för mig.
Det jobbigaste av allt, det är att jag känner mig lite utelämnad. Jag har sökt hjälp, fått medicin, psykolog men ändå nu när jag sitter här så känner jag mig så ensam. Jag har lust att bara lägga in mig själv på sjukhus så att jag verkligen FÅR kurera mig, vila, inte tänka på något annat än att bli frisk.
Inte behöva tänka på vad vi ska äta, hämta Freya på dagis, handla, tvätta, diska, skicka brev till FK, hålla koll på hur mycket pengar det finns på kontot osv. Bara ligga där och vila, få prata med främmande människor som finns där för mig. Låter mig vara om jag vill eller hjälpa mig med något eller bara prata.
Jag är inte självmordsbenägen. Snarare tvärt om. Jag är livrädd för att dö. Jag vill finnas här för Freya för evigt, så att jag alltid kan ta hand om henne. För det är det enda som känns riktigt bra. Hos henne känner jag mig behövd och viktig. Att få vara hennes mamma är underbart! Jag vill alltid vara hennes mamma, finnas där för henne vad det än gäller!
Innan önskade jag att någon skulle komma och kidnappa henne så jag fick vara ifred. Nu är det och att jag ska dö som jag är mest rädd för. För utan henne dör jag.
Det är en sak som visar tecken på att jag faktiskt är bättre än innan. Att jag inte längre har dom hemska tankarna om att någon skulle komma och röva bort Freya, ha henne ogjord eller bara ge bort henne till första bästa. Nu är det det sista jag vill på denna jord. Jag vill inte att någon ska vara barnvakt någonsin igen ens! Någon timme eller två, sure!, men inte mer. Hon är min, våran, och det är här hon skall vara. Min älskade dotter.
Om ni tycker att jag inte hör av mig, finns där för er eller beter mig underligt så vet ni varför. Jag har berättat om detta innan men inte så djupt som nu och djupare tänker jag inte gå. Jag vill bara att ni ska förstå hur jobbigt jag har det men utan att dömma mig för mina tankar som jag haft. Jag är ingen dålig mamma. Jag är fullt kapabel till att ta hand om min dotter. Skulle aldrig göra henne illa, inte nu och inte då. Så henne behöver ni inte vara orolig för. Jag tar hand om henne på bästa sätt jag kan, det är mig själv som bli lidande i så fall.
Kanske det är så att det är fler där ute som har det som jag? Som inte vågar ta steget att skaffa hjälp eller inte ens fattar att man är sjuk? Och det viktiga är att komma ihåg att det är inte Du som är sån här. Det är Sjukdommen som gör dig sådan. Det är inte Du som verkligen känner dessa känslor utan det är Sjukdommen som får dig att känna så. Det är inte Dig som person det är fel på. Dessa tankar har med ditt Tillstånd att göra och inget annat. Sen är det klart att man som mamma (förälder) vill slänga ut ungen genom fönstret till och från ändå, men när det går lite länge än så (inte i handling förståss!) så är det inte Du som styr.
För jag, Lena Last, är inte en person som vill andra illa! Tvärtom! Det var det som gjorde att jag blev så rädd för vad jag tänkte, för detta var ju inte jag!? Sånna här hemska tankar kan väl ändå inte komma ifrån mig?
Jag lurade mig själv och tryckte undan dessa tankar, skyllde på allt annat (Patrik..) och fick det till att vara deras fel. Alla ville mig illa! En främling som tittade liite för några microsekunder tyckte att jag var ful, dum i huvudet, den sämsta mamman i världshistorien och asfula kläder! Det var inte jag som tyckte detta utan alla andra! (eller inte...).
Detta är en kamp som jag ännu försöker komma ur. Delvis har jag lyckats. Jag är inte på ruta 1 igen men jag måste också inse att jag är inte helt frisk än heller och måste acceptera det och ta min tid. Låta mig själv kurera mig när jag känner att jag behöver det.
Ni är välkomna att ställa frågor. Jag berättar gärna mer.
Kan inte sova!
Jaha, då sitter man här och kan inte sova inatt heller. Fattar inte varför? Imorse så var jag så sjukt trött att min chef undra om jag mådde bra för jag var så blek. Sen när jag väl kan/får sova så kan jag inte?
Freya ligger bredvid mig och kan inte heller sova. Hon har sovit ett tag men varit lite orolig. Sen vaknade hon och skulle ha varm mjölk men har inte kunnat somna om. Får se om hon slocknar snart och hoppas på att jag med gör det! Ska ju för tusan upp kl 5:00!! Puuuuh, hur fan ska jag orka detta?
Freya ligger bredvid mig och kan inte heller sova. Hon har sovit ett tag men varit lite orolig. Sen vaknade hon och skulle ha varm mjölk men har inte kunnat somna om. Får se om hon slocknar snart och hoppas på att jag med gör det! Ska ju för tusan upp kl 5:00!! Puuuuh, hur fan ska jag orka detta?
söndag 20 juni 2010
Yes box
Igår var vi till Varberg för att fira Freyas kusiner Thelise och Milion som fyllde år. Thelise 3 år och Milion 1 år.
Barnen hade super kul och även vi. Det blev mycket goda hamburgare med gott tillbehör, tårta och en massa frukt. Min mage höll på att spricka av alla gosaker!
När vi klivit på tåget för att åka hem så somnade Freya i Patriks famn. Hon var helt slut stackarn! Klockan var bara strax efter 18 men hon hade somnat för natten! Det är jobbigt och väldigt roligt att vara på kalas.
Freya blev så avundsjuk på Thelises nya pippidräkt..men när hon (äntligen) hade tröttnat och tagit av sig den så var Freya snabb fram för att få prova! Sötnosen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)